Anna-Greta Gustavsson

Inlagt av Catharina tis, 05-05-2020

Anna-Greta Gustavsson, Uppsala, har avlidit i en ålder av 95 år. Hon efterlämnade barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ett litet barnbarnsbarnbarn. Anna-Greta är sörjd och saknad av en stor skara familj och vänner. Hon somnade in i stillhet på Västergårdens äldreboende.

”Jag har haft ett fantastiskt roligt liv.” sade hon för en tid sedan i samband med sin 95 årsdag. ”Det är inte många förunnat att få leva så lyckligt och länge som jag har gjort.”

Just livsglädjen har alltid kännetecknat hennes liv. Ett skratt, ett leende mitt i sorgen. Den lilla silverkanten när livet varit som tyngst. Att alltid kunna skratta, även när själen gråter.

Anna-Greta växte upp i Östanbo, utanför Söderhamn, som nummer 4 i en syskonskara på 12 barn. Farfar gick bort tidigt och lämnade farmor ensam med barnen i en tid när det inte fanns ett socialt nätverk. Anna-Greta fick ta ett stort ansvar för sina småsyskon.

Hon flyttade till Uppsala som 18 åring. Första tiden beskrev hon som helt underbar. ”Jag har aldrig känt mig så fri,” brukade hon säga. Hon bodde hos sin äldre syster, fick snabbt jobb och var mäkta stolt första gången hon kunde skickade hem pengar till farmor.

Det är inte många förunnat att få leva så lyckligt och länge som jag har gjort

Anna-Gretas livsglädje och engagemang i människor, hade en förmåga att smitta av sig och hon fick lätt vänner. Hennes omtänksamhet gentemot alla hon mötte, fick vännerna att stanna och aldrig glömma bort henne.

”På den tiden dansade och sjöng vi,” berättade hon. Fnittrande beskrev hon hur hon och väninnorna satt på gräset i slottsparken och sjöng så högt att polisen bad dem vara lite tystare. Skamsna rusade de därifrån och hon vågade inte berätta för farmor att polisen sagt till henne att hon sjöng för högt i parken.

På en dans träffade hon sin första kärlek, Bertil. ”Han friade och jag var dum och sa nej. Jag ville vara ung och fri, jag ville dansa. Inte binda mig så tidigt. Jag var bara 18 år.” Hon berättade ofta hur hon trodde att han skulle vänta tills de blev äldre och fria på nytt, men efter att hon sagt nej tre gånger gav Bertil upp och gick vidare med sitt eget liv.

Åren gick och Anna-Greta utbildade sig till sömmerska. Hon fortsatte att hjälpa sin mor, både med pengar och genom att sy kläder till småsyskonen.  Min far, Gunnar, var hennes yngsta bror och det var Anna-Greta som sydde kläderna han hade i realskolan.

Genom goda vänner träffade hon sin nästa stora kärlek, Ivar. ”Den här gången viste jag bättre än att säga nej,” berättade hon med sitt varma leende. De gifte sig några dagar innan hennes 25-årsdag och tillsammans fick de två barn, Lena och Eva.

Jag kommer ihåg resorna till faster Anna-Greta, alla semesterdagar vi tillbringade i sommarstugan i Östanbo, alla jular vi firat tillsammans. Det jag framförallt minns är när vi svängde in på hennes gata i Uppsala. Med ett barns ögon såg jag den som en oändlig rad av stora hus, och mitt bland dem fanns två fönster. De fönsterna skiljde sig från alla andra fönster, det strålade ett speciellt ljus från dem - en intensiv värme. Det var värmen från Faster Anna-Greta.

Jag frågade henne en gång varför hennes fönster såg annorlunda ut, var det varma skenet kom ifrån. Vi stod i hennes kök och hon tittade förvånat på mig och skakade på huvudet. ”Jag vet inte,” svarade hon. ”Det kanske blir så när man bryr sig om varandra.”

Anna-Greta tyckte om att pyssla, handarbeta och sy. Julen var hennes speciella högtid. Då skulle det pyntas överallt. Det sattes mossa i fönstren med små svampar. Det gjordes juldekorationer, målades och veks papper. Hennes glädje i att skapa saker spred hon till min far, som spred den till mig.

Det blir många syskonbarn på tolv syskon och jag tror varenda en av oss fick Anna-Gretas hemsydda Gonk, min var rosablommig nertill och helrosa upptill. Bläckfiskarna med de långa flätade armarna och de hemgjorda garnlamporna finns fortfarande kvar i mitt hem och någonstans i en kartong ligger den rosa Gonken.

Vågar vi bara tro att allt kommer att ordna sig, blir det bra igen

Anna-Greta arbetade som sömmerska i många år, så hittade hon det som hon själv beskrev som sitt drömjobb. Terapiavdelningen på Tunåsens sjukhus. ”Vad kan vara bättre? Jag får pyssla, handarbeta, väva… jag får lära andra att göra det roligaste jag vet.”

Det hon framförallt gjorde var att sprida livsglädje, utan att hon var medveten om det, tog hon den varma omtänksamheten som fanns i hennes kök, till människor när de behövde den som bäst. Jag var 12-13 år. Pappa och jag skulle hämta Anna-Greta på jobbet. Hon höll på att plocka ihop. Några patienter dröjde sig kvar, trots att de hade stängt för dagen. När Anna-Greta fick syn på oss utropade hon: ”Det här är min lillebror Gunnar.”

En av tanterna vände sig till min far och utbrast: ”Är det här lille Gunnar, jag har hört så mycket om dig.” Nu var min far inte liten längre, men för Anna-Greta var han alltid det. Den lilla damen fortsatte prata och efter en stund blev hon allvarligare och sa: ”Jag skulle aldrig ha orkat om det inte vore för syster din. Det blir lite lättare här.”

Det var i den stunden jag förstod var det varma ljuset i hennes köksfönster kom ifrån. Faster Anna-Greta hade förmågan att se det goda i allt, glädjen i livet, och den värmen spred hon omkring sig. Hennes dörr var alltid öppen, för familjen, vännerna, patienterna på terapin – för den som behövde henne.

Anna-Greta och Ivar fick över 30 fina år tillsammans. Som änka försökte Anna-Greta att bygga upp sitt liv igen. ”Vet du,” sade hon. ”Livet har olika faser. När gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Vågar vi bara tro att allt kommer att ordna sig, blir det bra igen.” Mitt i sorgen fanns optimismen och hennes livsglädje kvar. Hon lärde mig att det spelar ingen roll hur jobbigt livet är, så länge du vågar fortsätta leva det – kommer allt att bli bra igen.

Det tog några år, men tillslut var hon ute och dansade med sina väninnor igen. På en pensionärsdans hände det ofattbara. Där stod han igen, Bertil, den första kärleken hon mött nästan 50 år tidigare, några år äldre och nybliven änkeman. Trots alla år som gått, fanns gnistan kvar mellan dem.

Den här gången sa Anna-Greta inte nej och det tog bara några veckor innan de flytta ihop och började bygga upp ett nytt liv tillsammans. ”Jag var ju tvungen att skynda mig,” sa Bertil med glimten i ögat. ”Hon skulle inte hinna smita en gång till.”

När min far blev sjuk och gick bort fanns Anna-Greta där, dag ut och dag in. Hon pysslade om, lagade mat, såg till att hans sista dagar var fyllda med skratt och glädje mitt i allt elände. Hennes ord ringde djupt i mig: ”Livet har olika faser…”

Nästa fas började när de flyttade till en stor seniorlägenhet, lustigt nog i det ombyggda sjukhus där hon en gång arbetat på terapin. Varje kväll satte de på kassettbandspelaren som stod på bokskåpet och så dansade de. Genom köket, vardagsrummet, ut i den stora hallen och tillbaka runt matbordet. Så länge kassettbandet rullade flög de fram över golvet, glömd var åldern, de trötta knäna och rullatorn som stod i hörnet. ”Musiken håller oss pigga” sa båda två.

Inför sin 90-årsdag planerade Anna-Greta för det stora födelsedagskalaset. Den här gången skulle det bli stort, det hon aldrig hade haft eller kostat på sig själv under alla år. ”Det här skall bli ett kalas att minnas,” sa Bertil och Anna-Greta hoppades att några i alla fall skulle ha tid att komma.

Hon hade inte behövt oroa sig – alla kom, de strömmade in från hela landet. Den stora släkten, de ungdomskamrater som fortfarande var i livet, de många yngre vännerna hon lärt känna under åren, arbetskamraterna hon arbetat med 25 år tidigare. Alla var där, och alla vittnade de om samma sak - hur hon påverkat dem och vad hon betytt för dem.

Under de här fem åren har Anna-Greta ofta återkommit till den dagen, hur ofattbart det var att så många brydde sig om henne tillräckligt mycket för att komma på hennes födelsedag. Vi satt i deras lägenhet, några dagar efter den stora festen och hon började berätta. ”När barnen var små, sa alltid min svärmor att jag ägnade för mycket tid åt mina vänner. Var man gift skulle man inte ha vänner, bara familj,” berättade Anna-Greta. ”Det var annorlunda på den tiden. Jag sa alltid att hon hade fel. Om man bryr sig om de vänner man har, och hela tiden lär känna nya vänner, blir man aldrig ensam eller gammal till sinnet.” Anna-Greta var tyst en stund innan hon fortsatte. ”Hon var alltid ensam, men jag tror aldrig att jag kommer att bli det.” Så rätt hon hade.

Sin svåraste stund kom när hennes äldsta dotter, Lena, gick bort. Det var enda gången jag hörde henne uttrycka en osäkerhet kring att livet verkligen skulle ordna sig. Hon sa ofta att den kärlek Bertil hade för henne, hjälpte henne att se den nästan försvunna ljusstrimman.  ”Trots allt finns den där,” sa hon. ”Glöm aldrig att leta efter den.”

Anna-Greta och Bertil fick 22 fina år tillsammans innan Anna-Greta återigen blev ensam. Nästa fas i livet kom snabbare än hon räknat med och den här gången blev det svårare att vända blad. Hon blev sjuk och klarade inte av att bo kvar i lägenheten, hon flyttade till Västergårdens äldreboende.  Strax efter hon flyttat in blev hon snabbt sämre och vi trodde inte att hon skulle klara sig, läkaren sa att hon inte skulle överleva natten.

Dagen efter satt hon i sin säng och tyckte att en kopp kaffe och en glass skulle vara en mycket bra idé. Personalen förstod inte vad som hänt, vi andra viste att nu hade Anna-Greta bestämt sig för att tackla livets nästa fas.

Jag har fått två stora kärlekar i livet, från två fina karlar. Det är speciellt

Hennes optimism och glada sinne fick henne att trivas på Västergården. Nästan alltid när jag pratade med henne så talade hon om hur god maten var, hur snäll personalen var och hur skönt det var att sitta i solen och titta ut över Fyrisån och se barn leka. ”Det är lite annorlunda,” sa hon. ”men jag är gammal nu och jag har det bra här.” Trots att hon hamnade i rullstol och inte kunde vara aktiv längre, fortsatte hon att vara precis lika glad och optimistisk som hon alltid varit. Vi kom upp till henne under påsken och hon sken som en sol. ”Titta,” sa hon och höll upp papper med påskkycklingar. ”Jag har målat påskkort.”

Några månader innan hon gick bort satt vi i hennes rum och tittade på alla fotografier hon hade omkring sig, Anna-Greta älskade foton. De som gått före, var lika levande för henne som vi som fortfarande fanns omkring henne, och bilderna påminde henne om all glädje hon upplevt. I hyllan stod bilder på Ivar och Bertil.

”Vet du,” sade hon. ”Ibland undrar jag vad jag har gjort som är så lyckligt lottad. Jag har fått två stora kärlekar i livet, från två fina karlar. Det är speciellt.”

Även om närminnet sviktade lite på slutet var Anna-Greta aktiv och pigg in i det sista. Det är få förunnat att ha den livsglädje och styrka som hon hade. Hon förlorade merparten av sina syskon, sina två underbara makar, sin ena svärson och sin älskade dotter. Trots sorgen såg hon alltid livet som positivt och helt underbart. Hon gjorde det medvetna valet att alltid minnas de fina stunderna, kärleken och lyckan.

Det hon har lämnat efter sig till oss är inte bara skratt, glädje och sång. Hon har lämnat efter sig bland det finaste en människa kan ge till andra: Den djupa insikten att livet blir det du väljer att det skall vara.

För att använda Anna-Gretas egna ord: Så länge vi bara gör det bästa av det - kommer det alltid att ordna sig igen.

Senast i Minneslunden

Anna-Greta Gustavsson, Uppsala, har avlidit i en ålder av 95 år. Hon efterlämnade barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ett litet barnbarnsbarnbarn. Anna-Greta är sörjd och saknad av en stor skara familj och vänner. Hon somnade in i stillhet på Västergårdens äldreboende.
Fru Valborg Norling, min älskade Mormor, har stilla somnat in på Heikenskiöldska gården i Södertälje. Hon efterlämnade fyra barn, nio barnbarn, tolv barnbarnsbarn och ett barnbarnsbarnbarn. Valborg Norling föddes 1910 och hennes stora livsgärning var hennes familj.

Sök i Minneslunden

Anna-Greta Gustavsson
Anna-Greta Gustavsson, Uppsala, har avlidit i en ålder av 95 år. Hon efterlämnade barn, barnbarn, barnbarnsbarn och ett litet barnbarnsbarnbarn. Anna-Greta är sörjd och saknad av en stor skara familj och vänner. Hon somnade in i stillhet på Västergårdens äldreboende.
Valborg Norling
Fru Valborg Norling, min älskade Mormor, har stilla somnat in på Heikenskiöldska gården i Södertälje. Hon efterlämnade fyra barn, nio barnbarn, tolv barnbarnsbarn och ett barnbarnsbarnbarn. Valborg Norling föddes 1910 och hennes stora livsgärning var hennes familj.